Idag skulle bli en tråkig dag mitt i veckan såhär men den ändrades rätt drastiskt. När jag var på väg till tåget med cykeln så var det snorhalt så jag vurpade utav helvete i den sista kurvan. När man trillar så tänker man inte, oj skadade jag mig, utan första tanken är "Shit vad pinsamt, upp med dig snabbt, hoppas ingen såg". Men självklart kan man inte göra sånt i smyg, en cyklist bakom mig stannade och frågade hur det gick, och självklart svarar man "Det gick bra". När man egentligen bara vill lägga sig ner och gråta och man har hur ont som helst. Det var en man som stod vid en lastbil och jobbade andra sidan gatan som kom och frågade hur det gick. Men när man nyss har trillat så är man så paff så man kan ju inte konversera med någon. Det blir bara "Mmm". Men cyklisten som var bakom mig blev nog lite skraj efter att jag hade trillat för hon började leda cykeln efter hon hade stannat.

Jag samlade ihop mina pinaler och började cykla igen, jag ville bara därifrån. Armbågen och skinkan värkte. Tur att jag hade bytt till vinterjackan dagen innan, annars hade nog armen fått en mycket större smäll. Jag ställde cykeln i cykelstället och väntade på tåget. Folk snubblade till lite hela tiden på asfalten. Det var riktigt snorhalt, som en skridskobana. När jag satt på tåget så började mina fingrar domna av lite, nerven fick väl en liten smäll. Sen kände jag att jag började må illa bara sådär poff. Men sen försvann det. Gud vad skönt tänkte jag. Men sån tur har man inte, utan det kom och gick hela tiden. Måste varit chocken av att trilla. Det låter så jävla mesigt, att vara så klen av att trilla. Men man är ju verkligen inte beredd. Alla andra trillar, inte jag. Varför skulle jag halka med cykeln, även om mamma varnade mig innanför dörren innan jag stack? Men sen när man väl sitter där på trottoaren och har trillat, då blir man så jävla paff. Men chocken kom ju inte förrän efter. Men jag slog inte i huvudet iallafall, och det är ju en jävla tur.

Men jag mådde så illa, så när jag kom fram till Bromölla, så hoppade jag på tåget hem igen, jag vill inte stå på Iföhus och spy på gästerna. På tåget kom det en snubbe från blekingetrafiken och ville ställa lite frågor. Så då fick jag ju svara att jag precis hade hoppat på i bromölla. Om jag hade åkt något färdmedel innan? Jo jag åkte tåg till Bromölla från Karlshamn, och sen bytte jag bara tåg och åkte hem igen. Han lär ju tyckt att jag var en idiot. Men jag brydde mig inte. Jag ville bara hem.

När jag hoppade av tåget så ledde jag cykeln hem, jag ville inte fresta lyckan. Och när jag gick där i allt det hala så tänkte jag att det var ett under att jag inte trillade tidigare än jag hade gjort. Man fick gå med så små steg som möjligt och bredbent. Eller det vanliga uttrycket, som om man sketit ner sig. Men så kan man ju inte skriva. Men det gjorde jag ändå.

När jag kom hem så blev jag tröstad av min älskade valp! Men sen försökte han äta upp mig. Ringde till Iföhus och förklarade läget och dom förstod. Sen när jag hade lugnat ner mig började jag känna i knäet med att jag landade på det. Jag minns fan inte själva stunden när jag trillade, gud vilken mes jag är. Men jag minns min stackars skinka som ville börja gråta. 

Men det var skönt att vara hemma igen iallafall och jag lade mig och sov middag. Till typ halv ett, så jag sov bort hela dagen. Sen när jag vaknade var jag helt fucking starving, som man blir när man sovit middag. Så jag åt lite pizza från igår. 20 minuter senare var det mat men det fick plats lite sånt med. För min mamma gör världens godaste mos, den är helt sjukt perfekt! Efter maten vetifan vad jag gjorde. Men nu på kvällen har jag iallafall kommit en bit i julklappstankarna. Och jag har pantat burkar. 77 kr rikare. Jag gissade att jag skulle få mellan 70-80 kr. Så jag är rätt bra på det. Sen har jag och Malte gått en runda med, han gillar inte när det är blött ute så jag fick släpa honom första biten. Nu sitter jag här och jag är nog fan hungrig igen. Ska kanske göra lite pommes och krypa ner i sängen och titta på tv.

AOUÅ EIYÄÖ!